Proust och tecknen är ironiskt nog ett filosofiskt argument för konstens överlägsenhet. Sällan har någon argumenterat bättre och vackrare för litteraturens kraft att överskrida det rådande. Eller bättre formulerat: sällan har någon lika elegant brutit ner gränsen mellan det som är och det som kunde vara, mellan subjektet och objektet. Om detta virtuella förhållande kan erfaras av varje Proust-läsare, så blir det aktuellt och begreppsligt först hos Deleuze. (Ur Anders Johanssons förord)