När Självmord kom ut i Frankrike i mars 2007 var författaren redan död sedan ett antal månader. Han hade tagit sitt liv 15 oktober året innan, tio dagar efter att han lämnat in manuset till sin förläggare, Paul Otchakovsky-Laurens på P.O.L Editeur. Detta var en omständighet som nog inte en enda recension underlät att nämna, och som färgat i stort sätt varje läsares upplevelse av boken. Édouard Levé var inte bara författare. Han började sin konstnärliga bana som målare, men gick snart över till fotografiet, och den första bok som Levé gav ut var Homonymes (1999), en serie ganska okonstlade porträtt av personer med samma namn som kända kulturpersonligheter: André Breton, Yves Klein, Georges Bataille, Fernand Léger Ytterligare några fotoprojekt kom i bokform åren därpå, däribland Angoisse (Ångest) med bilder från en liten ort i Frankrike med detta besynnerliga namn, och Pornographie där han lät modeller ur sin bekantskapskrets ställa (eller lägga) upp sig på samma sätt som personerna i porrfilmsscener men fullt påklädda och med helt neutrala ansiktsuttryck. Jag föredrar att få en utställning berättad för mig framför att se den med egna ögon, skriver Levé i Självporträtt från 2005, och både i sin verksamhet som fotograf och som författare präglas hans arbeten av mycket påtagliga konceptuella utgångspunkter. Fotografierna i alla hans fotoprojekt är starkt knutna till varandra på ett sätt som nästan gör dem meningslösa som enskilda bilder. På samma sätt fungerar hans böcker. I sin första bok, uvres från 2002, beskriver han 533 verk (både litterära och konstnärliga) som aldrig kommer att uppföras. Det är idéinnehållet i konstverken som är det bärande elementet, och idéerna skapar det litterära verket i kraft av sin mångfald. Journal (2004) ser iförstone ut att vara en samling tidningsartiklar, samlade under vanliga tidningsavsnitt såsom Världen, Sport, Kultur och så vidare det är bara det att artiklarna helt saknar egennamn: alla städer, länder, makthavare, sjukdomar, konstnärer och sportstjärnor är fullständigt anonyma. Ett återkommande tema för Levé, både som fotograf och författare, är att påvisa sammanhangets betydelse för hur vi uppfattar en verklighet som presenteras för oss, ja att sammanhanget till och med i sig är det meningsskapande. I Journal blir det tydligt att nyhetsraportering ofta bara handlar om att sätta in olika namn i redan färdigstöpta mallar och att nyheter som saknar sammanhang upplevs mycket våldsammare, och naturligtvis overkliga. I fotoprojektet Rugby (liksom i redan nämnda Pornographie och andra liknande projekt) lösgörs ett mänskligt agerande från sin kontext: placerar man människor i vanliga kläder och neutrala ansikten i positioner man hämtat från annat håll, blir deras agerande minst sagt svårbegripligt. Den bok som starkast knyter an till Självmord är utan tvekan Självporträtt som kom två år tidigare. Här riktar sig inte berättaren till ett du, utan tecknar ett närmast pointilistiskt porträtt genom tämligen enkla påståenden och konstateranden om sig själv. Liksom i den senare boken sägs allt i en så neutral och saklig ton att effekten blir den motsatta: det sagda blir så essentiellt att det inte går att undkomma, berättaren kommer så nära att man nästan känner hans andedräkt i örat. Liksom i andra böcker och fotoprojekt är staplandet och det katalogartade det stilmedel som tydligast framträder även det med samma besynnerliga effekt att texten kommer läsaren alldeles inpå skinnet. Den upprepade rytmen och monotona pulsen gör berättaren närmast fysiskt påtaglig. En obehaglig känsla som inte går att undkomma är att Édouard Levés eget självmord ingick som en oundgänglig del i hans efterlämnade bok. Åtminstone har ingen (utom möjligen hans franske förläggare) haft chansen att läsa den utan att läsningen starkt färgats av författarens död. Ditt självmord har fått en grundläggande funktion står det i boken. Din sista sekund förändrade ditt liv i andras ögon. I vår läsning är självmordet på förhand givet, och vad gör det med vår förståelse av boken? Ja, det får oss att tvivla på att det du som Levé rikta