Den preussiske filosofen och tulltjänstemannen Johann Georg Hamann (1730-88) är en nyckelfigur för att förstå upplysningstiden och romantiken. Han var vän, lärare och filosofisk motståndare till bland annat Kant, Mendelssohn och Herder, och hans skrifter har lästs med gillande av Goethe, Hegel, Kierkegaard och Heidegger. Efter att först ha tagit starka intryck av upplysningsidéerna genomgick Hamann en religiös kris och blev en skarp kritiker av det han betraktade som en intellektuell diskurs på modet som förvridit huvudet på hans generation. I sina metakritiska , ironiskt drivna småskrifter klandrar han sin tids lärde för att ägna sig åt en avgudadyrkan av förnuftet. Han gör en drastisk omtolkning av Sokrates, skriver en ny estetik på kabbalistisk prosa, försvarar bokstaven h mot förnumstiga rättskrivningslärare, ifrågasätter idén om mänskliga rättigheter och påminner professor Kant om att språket är mittpunkten för förnuftets missförståelse av sig själv. Hamanns skrifter presenteras här för första gången på svenska. Urval och översättning har gjorts av Staffan Vahlquist, som också har skrivit en introduktion och kommentarer till texten.