När fabriken hade släckts ned och vi alla bytt om till vanliga kläder och låst dörren, hade jag sällan bråttom hem. Vintertid låg mörkret tungt som i en grav, medan sommarnätterna var ljusa och varma med fågelsång som dröjde sig kvar ända fram till gryningen. Vid sommarsolståndet gick skymning och gryning nästan hand i hand. Oftast var byn tyst. Kanske passerade en bil, eller en cykel som skramlade förbi men sällan någon som gick, som jag. När jag ibland köpte nya träskor ekade klapprandet mot asfalten som hovslagen från en häst i trav. Vi hade nog format våra vuxna liv här i Bergsjöfors för att gå långsamt. Alla går på sparlåga, brukade Lennart säga. Till och med bilarna körde långsamt utom på sena lördagskvällar då nyblivna bilförare körde runt Stora torget i jakt på något, eller någon, att imponera på. Det var ett helt annat Bergsjöfors när vi var små. Då gick bruket för fullt, liksom sågen, och byn sjöd av liv. Exakt hur många som bodde här vet jag inte, men jämfört med idag var det mångdubbelt fler. Om det bor tvåtusen nu, så var det säkert minst femtusen då. Svenskt stål biter, sa man, och röken från bruket steg högt mot Altarberget. Vid kyrkdammen spelade vi bandy på isen alla som kunde stå på ett par skridskor fick vara med. Det var inte så noga. Lennart och jag var alltid där tidigt på helgerna och skottade upp banan innan spelet började. Men det finns minnen man helst vill glömma. Minnen som ändå sitter fast eller, som i mitt fall, lever kvar i skärvor. Ett av dem kallar jag bara för den där dagen . Den där dagen skulle komma att vända upp och ned på Samuels liv. Den dag som slutade i katastrof men som i längden förändrade ett liv på sparlåga till något helt annat.