En hand som fattar en annan hand eller en kropp som rör vid sig själv - sådan är bilden av köttet i den franske filosofen Merleau-Pontys filosofi. Bilden innehåller både närhet och distans: lika nära som den berörande kroppsdelen är en annan kroppsdel, lika ohjälpligt åtskilda är de båda av kropparnas köttslighet. I sitt sista verk, Le visible et l'invisible, undersöker Merleau-Ponty dubbelheten som vi konfronteras med i den mänskliga kroppen, och som inte ska ses som en teoretisk möjlighet utan som en vardaglig verklighet, något vi erfar varje gång vår kropp möter en annan kropp. Då en kropp rör vid en annan är det på samma gång en gest av trosvisst igenkännande och en öppning inför det obekanta. Också då kroppen rör vid sig själv finns denna förening av det välbekanta och det främmande: vilken är denna kropp som jag känner så väl, och som jag i varje stund upplever på nytt? Vad är kött? Vilket är detta kött som har förmåga att mjukt smeka en annan kropp, och som både känner och inte känner sig själv?Helena Dahlberg försöker inte bara besvara denna fråga, utan ställer den också i kontrast till den franska humanistiska traditionens fråga om vem eller vad människan är. Samtidigt visar köttet människans gräns. Filosofin om köttets dubbelhet gör inte människan mera enhetlig, men den visar hur hennes olika sidor hänger ihop. "Jag är min kropp. Jag är min kropp men också något annat än den, och min kropp är något annat än mig. Våra gränser tycks ibland sammanfalla, men ännu oftare tycks de förskjutna i förhållande till varandra: vår gemensamma gång haltar en aning; vår gestalt är en smula skev. Min kropp är min närvaro, min plats och mitt uttryck i världen, och samtidigt är den också platsen för något som inte är jag. Om den uttrycker min vilja ger den samtidigt också uttryck åt sådant som jag inte önskat. Den talande rösten bryts, den gestikulerande armen är för häftig eller för lam, och de delar av kroppen som jag för tillfället inte uppmärksammar lyder tyngdkraftens lagar snarare än viljan. Jag är min kropp, men min kropp är också för svag, för okänslig, för gammal, för sjuk. Min egen kropp är mig främmande, och i dess djup döljer sig andra initiativ än mina egna. Att tala om kroppen innebär att tala om det avstånd som finns i jaget, som gör att jag inte är ett med mig själv." (Ur bokens inledning) Helena Dahlberg är idéhistoriker, filosof och dansare. Hennes forskning behandlar frågor om kroppen och mänskligt förkroppsligande ur ett fenomenologiskt perspektiv. Hon är även intresserad av gränslandet mellan dans och filosofi och håller föreläsningar om fenomenologi och kroppslighet, samt undervisar i yoga och dans.