Rudolf Carnaps första stora verk Världens logiska uppbyggnad (1928) är ett av 1900-talets viktigaste filosofiska arbeten. Boken har under senare år dragit till sig ett ökat intresse och lästs på nya sätt.  Länge tolkades Aufbau  enbart i ljuset av Carnaps senare ställning som huvudperson inom den logiska positivismen, som ett försök att med den moderna logikens verktyg ge en vetenskapligt exakt formulering av en kunskapsteori med rötter i den brittiska empirismen. Men när boken skrevs låg splittringen mellan analytisk och kontinental filosofi ännu i framtiden, och Aufbau kan bättre beskrivas som en sammansmältning av impulser från modern naturvetenskap och logik med nykantianism och fenomenologi. Bokens syfte är att visa hur både den vardagliga och den vetenskapliga verkligheten kan konstitueras utifrån en individs egen upplevelseström, det som Carnap kallar mina elementarupplevelser . Från denna subjektiva bas byggs allt mer avancerade och objektiva strukturer i olika nivåer, med fyra huvudområden: det egenpsykiska, det fysiska, det annanpsykiska och det andliga , dvs. det sociala och kulturella. Men strukturen är mycket mer komplex än detta schema ger vid handen, och ett viktigt tema är hur senare nivåer återverkar på förståelsen av det som går före.  Ett viktigt motiv är att visa hur konstitutionen kan genomföras med formell stringens, men Carnap ägnar även stor omsorg åt att tankegången ska kunna följas utan den logiska apparaten. Aufbau tecknar konturerna av ett filosofiskt system lika ambitiöst som Spinozas eller Kants.  Rudolf Carnap (1891-1970) var en ledande företrädare för den s.k. Wienkretsen. I mitten av 1930-talet emigrerade han undan nazismen till USA, där han verkade under resten av sitt liv. Många av den amerikanska efterkrigsfilosofins viktigaste tänkare, som W. V. O. Quine och Nelson Goodman, var hans elever.  Boken är översatt av Bengt Hansson, professor emeritus i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, som också har skrivit ett informativt efterord.