Sommaren 1945 fördes tusentals överlevande från det före detta koncentrationslägret Bergen-Belsen till Sverige i en räddningsaktion genomförd av United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA) i samarbete med Svenska Röda Korset och svenska myndigheter. Folke Bernadottes omtalade vita bussar var inte den enda svenska humanitära insatsen vid denna tid.  Mottagandet av de medtagna och ofta sjuka flyktingarna ansågs innebära risker för smittspridning, som hanterades genom upprättandet av en medicinsk spärr. Det gränsarbete som krävdes för att upprätthålla spärren bestod bland annat av närgångna kroppsliga undersökningar, DDT-behandlingar mot ohyra och kontroller av de överlevandes sexuella hälsa och moral.  I denna bok redogör tre etnologer för den medicinska spärrens utformning och implementering. Läsaren får följa läkares, sjuksköterskors och kuratorers vardagliga arbete med de överlevande -- inledningsvis i det för ändamålet upprättade Swedish Transit Hospital i Lübeck, därefter på mottagningsstationer, karantäner, beredskapssjukhus och förläggningar runt om i Sverige.  Författarna belyser huvudsakligen den svenska personalens arbete, men de överlevande ses inte som passiva offer. I boken framgår att de utvecklade taktiker som i vissa fall utmanade läkarnas, sjuksystrarnas och kuratorernas möjlighet att styra.  Den medicinska spärren. Smitta och gränsarbete i skuggan av Förintelsen är den första systematiska studien av UNRRA-aktionen och en viktig pusselbit i forskningen om Sveriges roll under och efter andra världskriget.