I Från barnrikehus till sociala hyreskontrakt belyser Micael Nilsson den svenska bostadspolitikens historia med fokus på hushållen med sämst ekonomi: de som inte klarar en vanlig hyra. Studien är den första i sitt slag och utgör en unik analys som kopplar samman de socialpolitiska vägvalen och den framväxande välfärdsstaten med hur bostadspolitiken utformats för invånarna med minst resurser.Granskningen startar i 1930-talets satsningar på öronmärkta bostäder åt mindre bemedlade barnfamiljer, och lyfter sedan fram 1940- och 1950-talens selektiva bostadsstöd nära besläktat med dagens social housing. Senare tar välfärdsstatens principer över och på 1980-talet kommer de sociala hyreskontrakten i bruk.Micael Nilsson, sakkunnig vid Boverket, bidrar med ny kunskap om kommunernas roll i den sociala bostadsförsörjningen och pekar på hur kommunernas socialtjänst i brist på andra stöd fått en nyckelroll i den sociala bostadspolitiken. Han klarlägger att de fattigaste hushållen varken idag eller historiskt har blivit hjälpta av bostadsstöden på det sätt som nutidens debattörer och berättelser ger intryck av.