En gammal skokartong. Det står Ninas råttskadade skriverier utanpå. Där ligger mina anteckningar och diktförsök från åren i Hulterstad. Skrivna med blyerts på gulnat och delvis sönderknaprat papper, fragment signerade av Hulterstadsmössen 1949. Ur skokartongen stiger drömmen om Dikten, den som jag skulle ha skrivit. Den som borde ha legat här i kartongen. Ninas odödliga kärleksdikt. Dikten som skulle överleva oss och stå sig om hundra år. Nina Södergren, född 1924, har ett långt författarskap bakom sig. Hon har en alldeles speciell förmåga att poetiskt förtäta vardagligheten. Den här diktsamlingen handlar om åldrande och kärlek och om att så småningom dö. Men den handlar också om nytt liv, om fågelfötters uttryckssätt och om långväga resor. Öland finns som alltid där som ett slags utgångs- eller slutpunkt. Och dikterna i sig rör sig naturligtvis bortanför och hitom den rena geografiska utsträckningen.