Folk pratar gärna om drömmar och framtidsplaner, men det stannar ofta där. Vid pratet. Det är inte lika ofta man hör talas om någon som faktiskt gör slag i saken, som förverkligar den där drömmen, som vågar hoppa. Men nu gör min familj det. Och när chocken väl lagt sig hos dem vi berättar för så är det förvånansvärt många som hyllar vårt beslut. Som säger att de själva skulle vilja göra något liknande "om bara" ...Lisa Hagsten börjar skriva dagbok tre månader innan hon, hennes man och deras två söner, fem och sju år gamla, flyttar från sitt radhus i den växande Stockholmsförorten till en villa i en skånsk by nära havet. Hennes mål är att skriva under ett helt år och ge en ärlig och rak skildring av hur en helt vanlig familjs långflytt kom att bli. Hon delar med sig av stort som smått - alltifrån praktiska grejer till existentiella reflektioner och är mån om att få med hela familjens perspektiv på flytten och allt som den medför.  "Mamma, jag har ett bra liv här, jag vill inte flytta", sa Hjalmar när vi kom hem efter klippningen. Vad svarar man på det? Det finns inga ord jag kan säga i det här läget som tröstar. Det blir ett omvälvande år för familjen, särskilt som flytten sker mitt under en pandemi med smitträdsla, ovisshet och inställda planer. Hur kommer man in i ett nytt jobb när man måste arbeta hemifrån hela tiden? Hur lär man känna nya människor när man uppmanas att begränsa sociala kontakter?