Årligen tvångsomhändertas hundratals vuxna enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Hur motiverar socialsekreterarna att de har initierat sådan tvångsvård? Hur uppfattar klienterna själva tvångsomhändertagandet och förändras deras uppfattning över tid? Vilka insatser planeras och genomförs efter LVM-vården? Dessa frågor försöker Weddig Runquist besvara i denna bok som också utgör hans doktorsavhandling i socialt arbete. Författaren har för detta ändamål intervjuat ett 80-tal klienter och deras socialsekreterare. Författaren diskuterar också hur och om LVM kan legitimeras på kort respektive lång sikt.