"Johannisson har en röst som man inte kan undgå att drabbas av."Göteborgs-Posten"Josefinas sätt att beskriva sin upplevelse är både gripande och otäckt verklighetstrogen."BTJ En julidag 1988 kommer en kvinna som heter Mona till socialkontoret i Växjö. Med sig har hon två små barn och barnens pappa Klas. De vuxna lämnar över barnen till handläggaren och åker därifrån. Ett av de två barnen är den då fyråriga Josefina Johannisson. Det är sista gången Josefina träffar sin mamma. Några dagar senare hittas Monas kropp i skogen och eftersom mordet är brutalt och iögonfallande får det ett namn, ”Stråssamordet”, och används av media som en bild för den rena ondskan. Den person som finns skyldig och döms för mordet är Klas. I ett slag försvinner både mamma och pappa. Kvar finns två barn, och ett samhälle som nu ska kliva in i deras ställe. Josefina Johannissons memoar är berättad med en klar röst. I pusslet hon lägger kring sin familjs historia stiger Mona fram som den hon var innan våldet drabbade henne: intelligent, sårbar, drömmande. Men Johannisson skildrar också sin egen kamp med det liv hon fick. Det är i Sveriges riksdag hon för första gången berättar om händelserna: hon är nu nästan fyrtio, tvåbarnsmamma, en respekterad yrkesperson. Rummet tystnar när hon tar ordet. Hon pratar om sorg och livskraft, om våld och ansvar. Vad behöver samhället göra för barnen när en mamma mördas?