I februari 1933 stod en ung man i Berlin och såg riksdagshuset brinna. Månaderna efter det nazistiska maktövertagandet kom den då 19-årige Rudolf Meidner som flykting till Sverige. Efter akademiska studier i 30-talets Stockholm väntade en osäker tillvaro under krigstiden, med rapporter om att barndomsmiljön höll på att raderas ut av terror och krig, och om att familj, släkt och vänner skingrades. Meidners uppväxt formades av Weimarrepublikens Tyskland, och hans gärning formade i sin tur centrala skeenden i efterkrigstidens Sverige. Under drygt tre decennier var han knuten till LO som utredningschef och forskare. Tillsammans med Gösta Rehn utvecklade Meidner under 40- och 50-talen en politik för det nya fullsysselsättningssamhället (Rehn-Meidnermodellen). Meidner är också nära förbunden med det förslag om löntagarfonder som LO lade fram under 70-talet. I denna första del av en biografisk studie får vi följa Meidner från barndomen, via de osäkra och slitsamma åren som flykting i Sverige, fram till rollen som ledande ideologisk talesman för LO i början av 50-talet.