Saltykov–Sjtjedrin (1826–1889) föddes som son till en mellanstor godsägare av gammal adel i guvernementet Tver. Vid tio års ålder sattes han i Moskvas adelsinstitut. Han visade sig vara dess mest begåvade elev och vid tolv års ålder överfördes han till Tsarskoje Selos lyceum. Där tillbringade han sex studieår samman med de söner till ministrar, guvernörer, generaler och storgodsägare som skulle bli hans litterära måltavlor och politiska fiender genom livet. Själv skrev han dikter, läste Belinskij, Saint–Simon, Fourrier, George Sand och politisk ekonomi. Efter skoltiden arbetade han som tjänsteman i krigsministeriet. Han skrev. Först trevande och oförargligt men 1848, vid tjugotvå års ålder, publicerade han sitt första mer självständiga arbete. Han gjorde det under sina initialer M.S. men tsaren som läst texten krävde av säkerhetspolisen att de skulle spåra upp författaren och straffa honom. De gjorde så och han förvisades till Vjatka öster om Moskva. Där tillbringade han sju år som tjänsteman. Han fortsatte efter förvisningen som tjänsteman samtidigt som han skrev. Som tjänsteman var han effektiv. Han steg i graderna och försökte använda lagarna – praktisera liberalismen mitt i antiliberalismens tempel, som han uttryckte det – i folkets tjänst men stod ständigt under övervakning. Han stödde bönderna mot godsägarna vilka skällde honom för att vara en vice–Robespierre. Till slut hade han enligt säkerhetstjänsten gått för långt som demokrat och han tvangs lämna statstjänsten. Hans skrifter; berättelser, sagor, tidskommentarer, den stora romanen Familjen Gololjov (på svenska utgiven i Gunnar Gunnarssons översättning, Norstedts 1933) och Historien om en stad har gjort honom till en av de stora världsklassikerna. I Ryssland. Så som August Strindberg är i Sverige. Att de båda blir älskade hemmavid men sidoställs av en internationellt dominerande akademisk kritik är helt följdriktigt. Det finns i bådas språk ett nationellt folkligt drag samtidigt som deras texter bär budskap som förblir opassande i det gode Selskab. Det är typiskt att den svenska kälkborgerlighetens tongivande kritiker Fredrik Böök inte bara behandlade August Strindberg som en död hund och gjorde detsamma med andra olämpliga som Heinrich Heine och Heinrich Mann utan att han om Saltykov–Sjtjedrin 1935 i Bonniers Illustrerade Litteraturhistoria (VII, s. 266) skrev: – " intrycket hos läsaren blir nästan outhärdligt bland annat därför att man ovillkorligen vädrar det politiskt tendentiösa, den partigängaraktiga hätskheten i författarens inställning " Dock för en – till skillnad från Böök och hans böcklingar – verkligt borgerligt bildad europeisk intellektuell som Karl Marx var Saltykov–Sjtjedrin jämsides med Pusjkin och Gogol en av hans sekels tre stora ryska författare. (Bland det bevarade av hans efterlämnade bibliotek finns fyra verk på ryska av Saltykov–Sjtjedrin med en mängd hundöron, förstrykningar och marxska marginalkommentarer med bläck, blyerts och rödkrita.) I den ryska litteraturdebatten står han i jämbredd med sina samtida: Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Men han gör det i kraft av att han verkar i den ryska tradition för vilken ett skönskrivande för konstens egen skull är perversion och brott mot Anden. Därmed förmådde han som kritiker också blottlägga det obehagligt undanslinkande moralhyckleriet (och antisemitismen) hos Dostojevskij – som svarade med dolska angrepp mot Saltykov–Sjtjedrin även mitt i romanen Bröderna Karamasov. Samtidigt menade han att Tjernysjevskijs, i hans krets med rätta beundrade Vad bör göras, sysslade med att skriva recept åt framtiden. Saltykov–Sjtjedrin ansåg – som Marx – att varje utformad utopi blir hämmande och vilseledande då man inte kan föreskriva hur framtiden kommer att lösa sina problem. Censuren hjälpte honom att undvika det lättköpta och slipa sitt språk. Hans på en gång underhållande och medvetandegörande Sagor (några utgivna i C G Martinssons översättning under titeln Oskyldiga berättelser i Tidens ryska klassikerserie 1949) kom också att bli helt centrala för den demokratiska och – så småningom – revolution