Midsommar 1906 tvingas Beata lämna hembygden i Görvik, en liten by i nordöstra Jämtland, för att tvångsvårdas på mentalsjukhus i Uppsala. Hon måste lämna barn, föräldrar, syskon och den trygghet hon hade, för att gömmas långt hemifrån. Skälen för sinnessjukdomen var dunkla, vilket framgår i den sparade journalen. Provinsialläkaren var drivande i saken om hospitalsvård trots att huvudskälet var att maken, helt öppet, hade inlett en varaktig förbindelse med en ung kvinna/piga. Läkaren spädde på med fler tvivelaktiga påståenden för att säkerställa att Beata blev tvångsvårdad. Beata satt sedan inlåst i 45 år innan hon blev försöksutskriven 1951. Livet i frihet blev dock kortvarigt då hon avled året därpå hos sin dotter i Sikås by, Jämtland. Synnöve Sundell-Bergman har granskat händelsen med sin morfars syster och har kunnat styrka att beslutet om tvångsvård var felaktigt. Beata var inte sinnessjuk, utan sorgsen över makens kränkning och det misslyckade äktenskapet. Samtida bybor har också hävdat att det var orätt med tvångsvård. Varför det ändock kunde ske, ger en skakande bild av den dåtida lagstiftningen och vilka befogenheter make respektive läkare hade.