Bohuskustens fruntimmer. Kärva öden, de flesta födde sex, sju, tio ungar. Några dog. Små töser blev fort pigor. Vad har vi hört om dem? Envis, sträng, ilsken. Fattig. Snäll. Rolig. Trägen. Barnamörderska? Sant eller osant?  Ingalill Andreassons Töser ville jag inte ha  följer ett dussin tidstypiska unga flickors väg genom livet, via deras brev och foton, via husen de levde i, männen de levde med eller utan. Hur de formades bland sill och sten, och av havet. Från nödår, genom två krig, tills efter hemmafruarnas sextiotal. 150 års kvinnoliv. Töser ville jag inte ha kommer fler inpå livet: öarnas och strändernas och fiskelägenas så kallade vanliga fruntimmer. Vi som är födda vid kusten bär deras prägel. Boken är en vindlande berättelse, om dussinet kvinnor och människorna runt dem. Via mångas minnen, ur några släkter. Brev och foton som aldrig blev kastade.  Ingalill Andreasson är författare och folkbildare, gediget utbildad. Men väsentligare för skrivandet är hennes rötter, och många bo- och arbetsplatser utmed kusten från Kungälv till Strömstad. Och kajakfärderna. Och hennes tre barn. Hon coachar ofta andra skrivare mest kvinnor. Själv skrev hon först en serie romaner med kust- och kvinnofokus: Lygnholmensviten, nyutgiven 2022. Så två romaner till. Boken om Kiddön, som hon gjorde tillsammans med sin man Allan Olsson, fokuserar däremot på en ö, en skepparsläkt och på skutor.