Det vi får läsa är fragment av ett större skeende i ett uppdrag med övergripande mål. I boken skymtar uppdraget inifrån, nedbrutet till några av de tusen enskildheter som ständigt utspelar sig. Det är ögonvittnesskildringar, men i efterhand. För i realtid handlade det inte om någon berättelse. Då stod allt på spel, som det ju alltid gör i realtid. I sitt förord skriver Peter Tillberg att vi med hjälp av berättelser från när det militära yrkeskunnandet prövas kan utveckla vår "förståelse, fantasi och föreställningsförmåga". Militär utbildning och träning syftar ju bland annat till att öva upp en beredskap att möta det man inte känner till. Mycket måste sitta i kroppen, i gruppkänslan, i moralisk instinkt. Men kan man också reducera själva det okända bli bättre orienterad, lära sig se mer? I det skarpa läget kommer ju ingen situation att träda fram och berätta för oss hur den ska uppfattas eller vilka krafter som jäser under ytan. Där är vi till sist bara hänvisade till vår egen förmåga att se, vårt omdöme. Att utbilda sitt omdöme måste gå vägen över de konkreta erfarenheterna. Frågan är bara hur mycket vi kan lära av andras? En uppenbar förutsättning är förstås att de som har något att berätta de kunniga, de erfarna också berättar. Mindre uppenbart är kanske att den mindre erfarna måste ha förmågan att knyta något av det till sig. Och det blir lite speciellt med erfarenhet som har utpekandet, vinken och berättelsen som form. Där måste man öva.